Mot kontinenten för att möta förhistorien är ett bra koncept. Som alltid är slående hur annorlunda landskapet är jämfört med Sverige norr om Söderåsen. Skogarna är dungar, åkermarkerna heltäckande och för en arkeolog finns forntiden på museerna.

Fornlämningarna är färre till antalet än i Sverige, men ute i landskapet är utsparat en del. Megalitgravar, stora gravar byggda av sten, har varit svåra att odla bort så det lär finnas ca 35 000 ute i Västeuropa. Några tittade vi på i Tyskland. Inte långt från Östersjökusten finns ett antal lokaler.

En av megalitgravarna ligger inte långt från Hohwacht som är en fin tätort vid stranden. Långdösen är väl bevarad och försedd med informationsskylt.

Längre söderut i den vidsträckta Lüneburger Heide är stora arealer avstängda för militära övningar i Natoregi. Dock finns även här en del fornlämningar. En urplockad hällkista kunde vi se men när fornlämningar i närheten skulle besökas blev vi avvisade av en ilsken vildsvinssugga med kultingar. En tättskriven informationsskylt fanns men tyvärr skadad av att någon ristat i den.

Fler megaliter vid Börger nära Osnabrück är delvis bevarade men svårt inklämda i bebyggelse. Det pittoreska landskapet är sevärt men grundligt uppodlat och man se hur trä varit en bristvara. Gamla korsvirkeshus har endast träram och vanligare är hus av sten och betong.

Även museer måste besökas och Nationalmuseum i Paris har en stor avdelning förhistoria. Här är givetvis det kronologiska djupet större än vad vi är vana vid och tidiga paleolitiska föremål finns att se. Paleolitikum, eller äldre stenålder, inleddes för omkring 2,5 miljoner år sedan och varade till omkring år 10 000 f.Kr.

En av de sällsynta paleolitiska små skulpturerna på museet är Venus från Brassempouy. Skulpturen påträffades vid en undersökning år 1894 vid ingången till en grotta i Brassempouy i sydvästra Frankrike. Det fanns ytterligare kvinnofigurer. Ansiktet är snidat i mammutelfenben och är 3,65 cm. högt. Figurinen är 24 000-26 000 år gammal och tillhör gravettienkulturen. En annan känd venusfigur från paleolitikum är Venus från Willendorf. Bilden på inledningssidan föreställer en ristad bison, en kopia från en grotta i Frankrike.

Dock är utställningstekniken delvis inställd på masseffekt och bronsföremål exponeras i riklig mängd. Skäror, svärd, yxor med mera finns att se och vi känner igen formerna från skandinaviska förhållanden. Bronsålderns föremålsformer ger här intryck av ett tidigt och vidsträckt samband. Detta är också en verklighet när man kan läsa om hur koppar importerades från Spanien, Tyrolen, Sardinien, och tenn från Cornwall upp till våra trakter. I Skandinavien var vi duktiga bronsgjutare och dessa förhållanden har lyfts fram i bland annat Bo Gräslunds tänkvärda bok Beowulfkvädet.

På Nationalmuseum i Paris är utbudet av föremål i montrarna stort.